En fackla för Ljungberg

6 juni, 2008 at 19:15

När man strosar omkring bland de gamla trävillorna i Vaxholm är det lätt att tro att man vandrar omkring i en godtycklig Astrid Lindgren-filmatisering. Nu var så inte fallat, för i Astrid Lindgrens böcker hette inte glassmakerna som konstiga italienska kaffesorter och solbadarna på bryggorna hade inte kinesiska tecken inristade i huden. Men allt som allt kändes det verkligen som en småstadsidyll på sitt allra bästa humör.

På lite sämre humör blev man när tog del av ryktet om Daniel Anderssons återkomst som startman. Nu tror jag väl visserligen ändå att innermittfältet kommer landa i att de eviga antagonisterna Källström och Svensson får starta bägge två, men man vet ju aldrig.

Och när vi ändå är inne på mittfältet kan jag inte undgå att kommentera debatten om Ljungberg, som jag tycker är en smula förbluffande. Minns EM för fyra år sedan, då han sprang som ett yrväder rätt in i mitt eget allstarlag, i vilket jag hade honom på ena kanten och en ung mästerskapsdebutant vid namn Cristiano Ronaldo på den andra. Två år senare i Tyskland var Ljungberg den ende av de tre ”superstjärnorna” som infriade de förväntningar som fanns på dem. Att Ljungberg var anonym under den halvlek han spelade i matchen mot Ukraina för några dagar sedan bekommer mig inte. Däremot oroar det faktiskt en smula att han i uppvisningsmatchen mot Brasilien i början av året inte gjorde något väsen av sig (den matchen tror jag verkligen han försökte i), och säsongen i West Ham har väl inte heller varit allt man kunnat önska. Med det sagt: när Ljungberg är på topp så finns det ingen annan mittfältare i det svenska laget som kommer i närheten av hans kapacitet. För att Sverige på allvar ska kunna vara med i leken är det fullkomligt nödvändigt med en formtoppad Ljungberg på plan.

Och en formtoppad Zlatan förstås. Men det vet ju alla redan.